sistersisters

Jaha, tydligen skulle jorden gått under inatt/imorse eller hur det nu var? Något jag missat totalt.  Det var min kompis från Australien som via msn påminde mig om hur glada vi borde va att vi lever hehe....

Jag som borde ha all tid i världen att hänga med i de senaste nyheterna. Men icke. Detta domedagsprat har jag missat totalt. Bättre att gå ovetandes kanske?!

När man börjar fundera över det så blir alla problem så små i jämförelse. Det är ganska skönt på nåt vis. Sådant man går och grubblar på tappar helt sin betydelse, när man vet att det kan vara borta på en sekund. Lika bra att njuta av varje lilla dag man får och vända det jobbiga till nåt positivt. Det är väl inte jag världsbäst på egentligen, men jag jobbar hela tiden på att bli bättre. Jag tror att man får vara tålmodig och påminna sig själv hela, hela tiden om vissa saker. Kanske blir det då lättare att gå igenom vardagens problem och motgångar, som man ofta tror att man är ensam om. Problemet tror jag många gånger också kan vara just det att man tror att man är själv om vissa problem i hela världen. Man vågar inte prata med nån om det, man sluter in sig i sin bubbla och låtsas som om allt är bra utåt. Hade man vart öppen om sina problem och inte skämts för dem så hade det förmodligen varit första steget till bättring. Ja, hur som helst så är det inte lätt att våga vara sann mot andra i detta samhälle. Allt går ju ut på att vara framåt, snyggast, göra bäst ifrån sig och klara av alla tänkbara situationer. För vem skulle egentligen säga till sin blivande arbetsgivare att man faktiskt är rädd och orolig i många av de situationer som lär uppkomma på den nya arbetsplatsen? Och vem skulle säga att man kanske går hem och gråter p.g.a. alla nya intryck runtomkring en? Nja, då får du nog inte jobbet... Med andra ord är det svårt att vara sig själv - helt, och till en början.

Suck. Ja, nu ska jag tänka lite mer på detta med domedagen och få lite perspektiv på saker och ting. Och ni med, ok?