Lycka och framgång
Jag läste en oerhört klok och tankeväckande sak i en av mina nya böcker. Något som man vet, men inte riktigt reflekterar över.
Avsnittet handlade om yttre lycka och framgångar, alltså om vad som verkar lyckat inför andra. På åttiotalet t.ex. så fanns det en period då man verkade otroligt framgångsrik om man var brun på vintern. Detta visade att man hade råd att åka utomlands, vilket inte var så jättevanligt på den tiden. Idag skulle ingen bli direkt avundsjuk om du var lite extra brun en januaridag. Solarium eller en omgång med brun utan sol kan ju ligga bakom. Visst kan en utlandsresa till Thailand vara alternativet, men det är ju inte så speciellt längre, eller hur? Det tyder ju inte direkt på framgång... Alla tar ju en charter på vinterhalvåret.
För 10-15 år sedan var man kung i stan om man pratade i mobiltelefon på offentlig plats. Wow, han har råd med mobil! Hur rik och lyckad måste inte han vara, tänkte jag och hoppades innerligt att jag själv skulle få en tegelsten i julklapp. Idag går vem som helst (alla) och tjattrar i sina mobiler. Och ingen av dem anser vi väl vara mer framgångsrika än oss själva!?
Vad som ses som ett mått på lycka och framgång är i ständig förändring. Människan har egentligen ingen chans att nånsin få bli lyckad om man ska hänga med i alla yttre krav som ploppar upp. Varför är det förresten så viktigt att verka perfekt i andras ögon? Allt (okej inte allt, men mycket) idag handlar enbart om vad du kan visa upp utåt sett. Sen springer vi alla hem med våra kantstötta känslor och gråten i halsen för att vi hållit uppe fasaden hela dagen.
Ungarna skriker och är inte alls sådär söta och väluppfostrade som vi ger sken av inför grannarna. Maten är inte lagad helt från grunden, även om du sa det till middagsgästerna. Det ligger timmar av arbete bakom den "naturliga looken" som du strålar med varje dag.
Egentligen tror jag att vi alla är lika operfekta, bara det att vi måste våga vara det inför varandra också. Vi blir ju mer mänskliga då, och sådana människor vill i alla fall jag ha runt mig. Hellre ett fåtal människor som är sig själva och som man kan vara sig själv med, än massa ytliga kontakter som bara krånglar till det.
Boken, som hittills verkar grymt bra, heter Finn din inre styrka och är skriven av Sanna Ehdin.
